Okej.
Hur blev det så här, nu då?
Det vet jag inte riktigt. Eller jo, det vet jag visst. Jag fick en guldkommentar för ett tag sedan, en bloggare menade att sådana som jag (dvs. kulturtidskriftsredaktörer with n'attitude, nyutslagna författare, bekräftelsenarkomaner, flickor med duktig-diagnos... välj vilket epitet du vill) borde sluta flagga för sig själva, borde sluta ropa högt om våra bedrifter, borde helt enkelt SHUT UP AND WRITE!
Det är något av det bästa (och mest paradoxala) jag läst på en blogg. För vad är en blogg om inte något som kliar i den moderna författarens ögonvrå, ett litet blänk i glasögats ytterkant, en ständig känsla av att man inte finns om man inte syns varje dag, hela tiden? Så känns det för mig, i alla fall. Det är en ständig konflikt mellan att sträcka sig inåt och att sträcka sig utåt, att å ena sidan vinka glatt till den sabeltandade kulturvärlden och be dem bita mig, och å andra sidan stänga av allt kommunikationsbrus, stänga dörren, hålla käften och skriva. Det sistnämna är underbart, det förstnämnda är nervkittlande. Men ett är säkert i mitt liv: dragkampen är ständig. För att lära mig hantera detta balanserande gör jag något fullständigt vansinnigt: jag startar den mest paradoxala bloggen i historien (eller vad vet jag om det förresten, men det vore roligt om det var så). Här har ni alltså, kära vänner och fiender, en blogg om rädslan att inte finnas, om svårigheten i att tro på det egna materialet när ingen klappar en på den virituella axeln dagligen och erkänner ens bedrifter, om våndan av att helt enkelt lära sig konsten att SHUT UP AND WRITE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar