Kärlek och Kreativitet. Två företeelser som jag inte kan, inte vill leva utan. Men ibland, under de där perioderna när man är på väg in eller ut ur kreativiteten, när det surrar av berättelser i huvudet, eller när det är helt tomt och tyst och övergivet - då blir allt så förtvivlat komplicerat.
Så här: skrivandet är en lång räcka av kriser. Kris 1: inget att skriva om. Kris 2: något att skriva om, men vet inte hur. Kris 3: ett hum om hur jag vill skriva, men vet inte längre vad det var tänkt att handla om. Kris 4: det är inte jag som bestämmer längre, berättelsen gör som den vill. Hjälp! Kris 5: brottas med texten, slå på den med tillhyggen, locka fram de blygaste passagerna... utmattad för jämnan. Kris 6: bli färdig. Plåstra om skrapsåren, sy igen de värsta blessyrerna, sminka kindbenen på de blyga stackarna, pusta och fixa. Kris 7: vara färdig. Enormt tomt. Och sen börjar det om från början.
När man krisar, när det kryper i kroppen, när frustrationen inte lämnar en ifred - då vill man ha tröst. Och tröst finns i mitt liv, min älskade man finns där, alltid, bara några steg bort. Men om jag går till honom då, om jag låter mig smekas, tröstas - då tröstar jag bort min katarsis, och då kommer jag aldrig igenom. Det är som att ta ångestdämpande tabletter: istället för att brottas färdigt med roten till frustrationen lägger man lock på den, kväver den. Men den finns ju kvar, och man står där och stampar inom sig själv, på ruta 1.
Under en kort stund idag, när jag satt på mitt heta plåttak med mitt morgonkaffe, insåg jag att det är så här det fungerar i mitt liv. Vi går båda runt med oförlöst kreativitet, och när den pockar på, när den börjar göra ont - då söker vi tröst hos varandra. Om vi fortsätter så här kommer vi att sluta som två bleka spöken, vi kommer att sitta där och hålla varandra i handen med beniga skelettfingrar, men ingen av oss kommer egentligen att vara levande, och då finns där heller ingenting att älska.
Tröst är en sak. Kärlek är något helt annat.
Det är hög tid att vi börjar ägna oss åt det sistnämnda igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar